Historien hur Wadköping blev till

I Örebro fanns det tidigare många gårdar av trä på en och två våningar och under 1700-talet bodde där relativt få människor, men då 1800-talet kom och svenskarna började att flytta till städerna för att arbeta inom den unga industrin så var Örebro inget undantag. Många av gårdarna byggdes därför om en aning för att kunna inhysa fler människor, men detta gjordes ofta på ett torftigt sätt med bara det absolut nödvändigaste. Väldigt många människor fick nu bo i gårdarna samtidigt och ett av de värsta exemplen var Tenngjutaregården (som man idag kan se i Wadköping) där det som mest bodde 64 personer!

Det var nog många som bodde i husen som blev glada när man på mitten av 1900-talet beslutade att det behövdes nya bostad-och affärsområden i Örebro. Men då marken i centrum var dyr så ville man bygga flervåningshus för att det lättare skulle få plats många bostäder och att bostäderna också skulle vara rymligare än de tidigare. Man tänkte att den gamla stadsdelen på söder med sina en-och tvåvåningshus var en bra plats att bygga det nya och moderna bostadsområdet på.

Men det var bara det att på det gamla Söder i Örebro fanns en nästan orörd stad av trä hus och gränder ifrån 1700-och 1800-talet som vid ombyggnaden skulle gå förlorad för alltid, men redan på 1940-talet blev flera kulturintresserade medvetna om vad som höll på att hända och föreslog att man skulle försöka rädda några av husen till eftervärlden.

En av de verkliga kämparna på den här tiden var Örebro läns förste landsantikvarie Bertil Waldén som föreslog att man kunde skapa ett kulturreservat på Lars Bohms udde i Stadsparken. Han såg till att försöka hitta de mest representativa och mest välbevarade husen att rädda, och de hus han pekade ut märktes, monterades ner och det skrevs ut noga ritningar över dem innan de lagrades.
Till slut efter flera år av diskussioner så började man bygga Wadköping 1963, två år senare, den 4 Juni 1965 invigdes den södra delen av Wadköping av Gustaf VI Adolf. Den delen av Wadköping är den del som skildrar Örebro på 1700-och 1800-talet.

Man började sedan bygga den andra delen av Wadköping, den norra delen, de flesta husen här skildrar hur Örebro såg ut efter den stora branden 1854. Efter omkring 25 år efter grundandet så kom det sista huset på plats 1991 och man hade en invigning av den nya delen för att visa att friluftsmuseet nu äntligen stod färdigt.